'Cause I'm a Dansbander, yes I am!

OBS!

Ni kan inte längre skicka mail till den mailadress som finns medtagen i slutet av inläggen. Orsaken är att adressen inte längre nyttjas av mig. Detta till följd av att företag och andra inte kan respektera människors egendom utan måste fylla den med ointressant skräp som reklam eller obskyra meddelanden. Någon ny mailadress kommer icke att upprättas.

måndag 30 juli 2012

En otrolig genomslagskraft

När jag i år 2008 startade denna blogg kunde jag aldrig ana vilken genomslagskraft den skulle få. Jag kan lätt säga att den uppfyllt sitt existentiella syfte och sett så här i backspegeln så blir jag nästan förvånad över vad som egentligen har hänt under dessa fyra bloggår. Särskilt när jag får mail och kommentarer från dem som präglat min barndom genom sitt musicerande, och så har skett igen.

I slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet så arbetade jag, en väldigt ung pojke, på en av Skånes dansbandstätaste närradiostationer. Att få välja ut och spela mina egna favoriter blandat med lyssnarnas önskelåtar samt att få sprida den musik som jag älskat mest av allt i livet till stora massan var något av det roligaste jag visste. Jag fick vara min egen musikproducent och jag tyckte det var jättekul. Dock valde jag att sluta med det då det slukade mycket av min fria tid och jag inte hade tid att umgås med släkt och vänner på grund av radion.

Samtidigt sköljde en elak våg genom dansbandskulturen. De viktigaste kanalerna valde att stänga sina dörrar. Sveriges Radio skulle eliminera dansbandens dominans på Svensktoppen och det mycket populära I Afton Dans marginaliserades för att sedan bli en användbar ursäkt för SR att lägga ner. Bingolotto i TV4 skulle popmusikifieras och dansbanden skulle bort även därifrån. Då valde jag att lägga ner mitt mediala intresse för dansbandskulturen och jag förlikade mig med att, i fortsättningen bara lyssna på mina skivor som jag införskaffat genom åren.

Sveriges Television valde år 2008 att öppna upp dörrarna för dansbandskulturen igen. Det blev en nystart för kulturen. Trodde jag.

Jag hade då lämnat "hemlandet" och bodde i Borås. Min mediekanal var inte längre tillgänglig för mig. Vad gör jag? Jo, jag startar upp en blogg. Mitt mångåriga dansbandskunnande fick nu en ny spridningsmöjlighet. "Svemickes blogg om Dansbandskampen" grundades för att senare bli den blogg ni läser nu.

Jag hade bloggen enbart under själva programserien och valde att stänga ner den efter att säsongerna var slut för att åter starta upp den vid nästa säsong. Vad jag tyckte om just det programmet finns att läsa i tidigare inlägg, så det behöver jag inte gå närmare in på här.

Men vem läser en blogg skriven av en totalt okänd och ointressant människa som jag? tänkte jag. Jag är ju själv kritisk till alla dessa ointressanta bloggar som finns, men jag fick snabbt svar på min fråga. För inför 2010-års upplaga av Dansbandskampen så blev jag ombedd av er läsare att fortsätta blogga om dansband även utanför programserien och så har jag gjort. Till saken hör att jag, från början inte ens hade tänkt att ägna den sista säsongen av Dansbandskampen någon uppmärksamhet för jag var så besviken på de tidigare årens upplagor.

Jag har fått en oväntad genomslagskraft genom bloggen. Från att ha varit en lokalt bekant programledare hemma i Skåne så har jag nu blivit rikskänd. Och inte nog med det; jag har även blivit känd inom den bransch jag skriver om. För en av de roligaste sakerna med denna blogg är just alla mail som jag får från dansbandsmusiker, bekanta till dansbandsmusiker eller dansbandens anhängare.

Så har skett igen. Jag har fått mail från en av våra mest garvade dansbandsmusiker. Åren han varit verksam är enligt hans egen utsago 52 år. Det är när jag får sådana mail som jag vet att jag håller på med rätt sak. Det gällde ett inlägg som jag publicerade om ett band här på bloggen för ett tag sedan.

Som vanligt väljer jag att inte gå ut med namn på vederbörande offentligt här på bloggen utan tillstånd. Därför har jag även censurerat bort bandnamnet ifråga, men tänkte citera mailet och ge er min syn på det hela. Ctrl+C och Ctrl+V är just nu en bra vän:
  • "Att föra dansbandskulturen vidare, så måste du vända dig till ungdomarna, alltså den generationen som du själv är. Och då måste du spela låtar som dom gillar. Det är inte lätt att få ut ungdomar till  Parkerna, och --------- är precis ett sådant band som kan lyckas med det. Det finns unga band som idag spelar för våran  generation 60+ och det finns ingen framtid i det. Nä ni recensera ----------- och sågar dom, så verkar det som ni inte har fattat någon ting om historien Dansband."
Så var det med det! Ord och inga visor för att uttrycka sig lite komiskt. Jag hade tänkt att svara personen ifråga via ett replikmail, men tänkte att diskussionen kanske är av ett allmänintresse, så nu kommer min replik, ej sedd från scenen utan ur ett lyssnarperspektiv:

Att ändra runt i en genre så till den milda grad att det liknar helt andra musikstilar än den man kategoriserar den inom är att likna med att spänna muskler som man inte har för att imponera på tjejer man inte känner. Ja, jag är kritisk till den så kallade föryngringen och om det är det som krävs för att locka ungdomarna till folkparkerna så kan vi lika bra lägga oss ner och självdö, för då kastar vi vår stolthet över vår "udda" musiksmak i soptunnan.

Redan under skoltiden gick jag min egen väg. Jag lyssnade aldrig på musik jag inte gillade bara för att passa in i gemenskapen och bli populär. Jag var stolt över min musiksmak. Jag vet att jag inte passade in. Att jag säkert ansågs som töntig, gammal i förtid och allt vad det nu heter, men det brydde jag mig inte om. Jag har, under hela min ungdom, stått upp för min musiksmak och jag har alltid vetat vem jag är.

Idag vete f-n om jag längre är en stolt "dansbandare". Genren har blivit nedlusat med så mycket skit och så mycket usla band väljer att kalla sig för dansband trots att de inte spelar dansbandsmusik. Visst kan man väl spela musik som ungdomar gillar, men man kan göra det på rätt sätt och man kan göra det på fel sätt. Just bandet ifråga gjorde det på fel sätt. Det finns ingen anledning att skymfa en redan skymfad musikstil ännu mer än den redan blivit skymfad, och särskilt inte från "insidan".

Den så kallade föryngringsprocessen verkar gå mot sin ände, tack och lov. Själv är jag förvånad över att den genuina dansbandsmusiken redan är på väg tillbaka. Jag hade inte räknat med det förrän om minst en 15 till 20 år, när dansbandskulturen dött ut och skulle pånyttfödas. När en ny generation upptäcker en musikstil från förr som inte finns längre så kanske den hade blivit i ropet igen. Tydligen skedde det tidigare än vad jag trodde från början.

Om vi tittar på de unga band som spelar "musik för 60+" så verkar de dra mycket folk i alla åldrar. Ett band att nämna är ju det just nu enormt populära Elisa's. Fem 20-åringar som spelar dansbandsmusik som det ska låta och framför scenen står både unga killar och tjejer och tjuter i extas.

Den här bloggen belyser min syn på dansbandskulturen. Det är mina värderingar och jag baserar det på flera decenniers dansbandslyssnande. Självklart blir somliga ledsna när de läser det jag skriver och det hör till. Något annat har jag inte räknat med, och ni läsare är snabbare på "Ogilla"-knappen än vad ni är på "Gilla"-knappen under varje inlägg.

Vi vänder oss mot Tyskland. Deutsche Schlager är att jämföra med vår dansbandskultur. Den har överlevt i över 40 år och fortfarande följer man samma riktlinjer som alltid. Den har visserligen föryngrats även den i vissa avseenden, men det är fortfarande samma grund som den står på och den är stark i sin identitet. Den är dessutom fortfarande en stor folkfest genom flera generationer i Tyskland.

Ett råd som många ger killar och tjejer när de ska träffa en kärlekspartner från det motsatta könet är 'var dig själv'. Jag skulle nog vilja applicera det på dansbandskulturen också. Att ändra om i hela strukturen för att locka till sig en yngre publik är som att utge sig för att vara något man inte är. Då är det inte dansband och de som gillar dessa banden gillar egentligen inte dansband. Jag kan inte äta en hamburgare och låtsas att det är en oxfilé, så enkelt är det.

"Spela låtar som ungdomar gillar". Jo, det går väl bra? Bengt Hennings har lyckats. Torgny Melin's har lyckats. De har gjort det på rätt sätt.

Ser vi till besökandehistoriken i stadsparken i Borås under de sex sommartorsdagsår som jag har upplevt här så har det inte varit så mycket folk som när Fernandoz var här. Då skall vi även komma ihåg att det regnade samt att den rätt så populära Veronica Maggio stod på Stora Torget och spelade för en minimal publik i jämförelse med vad det var när Smokie gästade stan på samma plats.Trots att vi var utomhus så gick det knappt att andas i stadsparken.

Visst, välkomna att slamra på, gnida på gnisslande och missljudande gitarrer, eller skrika i falsett så mycket ni vill, men låt för allt i världen bli att kalla det för dansband! Ni har väl aldrig sett mig skriva "sågande" inlägg om hårdrocksband eller hip-hop-artister? Det är helt enkelt för att de inte kallar sig för dansband. Vi ska särskilja på danskulturen och musikkulturen. Dansa kan man göra till allt. Jag kan slå två skedar ihop i 4/4-takt och så kan nog någon dansa till det också.

"Ja, men det heter ju dansband", tänker ni kanske nu? Jo, det gör det, men se, det kan jag inte hjälpa. Jag har inte gett genren det namnet, för jag förstår mig inte på danskulturen. Att sprattla och vifta till musik är något väldigt främmande för mig. Det är foxtrot på sin höjd som jag begriper mig på och kan klara av, sedan är det stopp.

Skall vi dessutom se det så, så borde ju många musikstilar kallas för dansband för det går att dansa till den mesta musiken har jag fått berättat för mig, men när jag hör ordet dansband så förknippar jag det varken med dans eller slammerpop utan en viss typ av musik som har funnits i mitt liv sedan jag spottade ut nappen ur munnen och det skall låta på ett visst sätt och när det inte gör det, ja då uttrycker jag detta.

Så skall vi föra dansbandskulturen vidare in i en blek och dålig kopia av rock- och modernpopmusiken bara för att den skall överleva nya generationer, så säger jag nej tack. Då är det ju inte dansband. Då är det ju något annat och det har ni som följt min blogg här nog fattat sedan länge att jag tycker.

Än en gång vill jag tacka er alla för all respons jag får. Det är jättekul med alla konstruktiva mail som jag får från er i branschen. Det är både lärorikt och intressant ur ett kontaktsyfte. Att min mailbox fylls med mail från personer som har figurerat på mina eget inspelade VHS-band eller inköpta CD-, vinylskivor eller kassettband sedan 20 år tillbaka är väldigt smickrande och kul, även om de inte alltid är så positivt inställda till det jag skriver som i mailet ovan.
  • Läs tidigare inlägg om Dansbandskampen här.
  • Läs mitt inlägg om Fernandoz besök i Borås förra året här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar