'Cause I'm a Dansbander, yes I am!

OBS!

Ni kan inte längre skicka mail till den mailadress som finns medtagen i slutet av inläggen. Orsaken är att adressen inte längre nyttjas av mig. Detta till följd av att företag och andra inte kan respektera människors egendom utan måste fylla den med ointressant skräp som reklam eller obskyra meddelanden. Någon ny mailadress kommer icke att upprättas.

måndag 30 juli 2012

En otrolig genomslagskraft

När jag i år 2008 startade denna blogg kunde jag aldrig ana vilken genomslagskraft den skulle få. Jag kan lätt säga att den uppfyllt sitt existentiella syfte och sett så här i backspegeln så blir jag nästan förvånad över vad som egentligen har hänt under dessa fyra bloggår. Särskilt när jag får mail och kommentarer från dem som präglat min barndom genom sitt musicerande, och så har skett igen.

I slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet så arbetade jag, en väldigt ung pojke, på en av Skånes dansbandstätaste närradiostationer. Att få välja ut och spela mina egna favoriter blandat med lyssnarnas önskelåtar samt att få sprida den musik som jag älskat mest av allt i livet till stora massan var något av det roligaste jag visste. Jag fick vara min egen musikproducent och jag tyckte det var jättekul. Dock valde jag att sluta med det då det slukade mycket av min fria tid och jag inte hade tid att umgås med släkt och vänner på grund av radion.

Samtidigt sköljde en elak våg genom dansbandskulturen. De viktigaste kanalerna valde att stänga sina dörrar. Sveriges Radio skulle eliminera dansbandens dominans på Svensktoppen och det mycket populära I Afton Dans marginaliserades för att sedan bli en användbar ursäkt för SR att lägga ner. Bingolotto i TV4 skulle popmusikifieras och dansbanden skulle bort även därifrån. Då valde jag att lägga ner mitt mediala intresse för dansbandskulturen och jag förlikade mig med att, i fortsättningen bara lyssna på mina skivor som jag införskaffat genom åren.

Sveriges Television valde år 2008 att öppna upp dörrarna för dansbandskulturen igen. Det blev en nystart för kulturen. Trodde jag.

Jag hade då lämnat "hemlandet" och bodde i Borås. Min mediekanal var inte längre tillgänglig för mig. Vad gör jag? Jo, jag startar upp en blogg. Mitt mångåriga dansbandskunnande fick nu en ny spridningsmöjlighet. "Svemickes blogg om Dansbandskampen" grundades för att senare bli den blogg ni läser nu.

Jag hade bloggen enbart under själva programserien och valde att stänga ner den efter att säsongerna var slut för att åter starta upp den vid nästa säsong. Vad jag tyckte om just det programmet finns att läsa i tidigare inlägg, så det behöver jag inte gå närmare in på här.

Men vem läser en blogg skriven av en totalt okänd och ointressant människa som jag? tänkte jag. Jag är ju själv kritisk till alla dessa ointressanta bloggar som finns, men jag fick snabbt svar på min fråga. För inför 2010-års upplaga av Dansbandskampen så blev jag ombedd av er läsare att fortsätta blogga om dansband även utanför programserien och så har jag gjort. Till saken hör att jag, från början inte ens hade tänkt att ägna den sista säsongen av Dansbandskampen någon uppmärksamhet för jag var så besviken på de tidigare årens upplagor.

Jag har fått en oväntad genomslagskraft genom bloggen. Från att ha varit en lokalt bekant programledare hemma i Skåne så har jag nu blivit rikskänd. Och inte nog med det; jag har även blivit känd inom den bransch jag skriver om. För en av de roligaste sakerna med denna blogg är just alla mail som jag får från dansbandsmusiker, bekanta till dansbandsmusiker eller dansbandens anhängare.

Så har skett igen. Jag har fått mail från en av våra mest garvade dansbandsmusiker. Åren han varit verksam är enligt hans egen utsago 52 år. Det är när jag får sådana mail som jag vet att jag håller på med rätt sak. Det gällde ett inlägg som jag publicerade om ett band här på bloggen för ett tag sedan.

Som vanligt väljer jag att inte gå ut med namn på vederbörande offentligt här på bloggen utan tillstånd. Därför har jag även censurerat bort bandnamnet ifråga, men tänkte citera mailet och ge er min syn på det hela. Ctrl+C och Ctrl+V är just nu en bra vän:
  • "Att föra dansbandskulturen vidare, så måste du vända dig till ungdomarna, alltså den generationen som du själv är. Och då måste du spela låtar som dom gillar. Det är inte lätt att få ut ungdomar till  Parkerna, och --------- är precis ett sådant band som kan lyckas med det. Det finns unga band som idag spelar för våran  generation 60+ och det finns ingen framtid i det. Nä ni recensera ----------- och sågar dom, så verkar det som ni inte har fattat någon ting om historien Dansband."
Så var det med det! Ord och inga visor för att uttrycka sig lite komiskt. Jag hade tänkt att svara personen ifråga via ett replikmail, men tänkte att diskussionen kanske är av ett allmänintresse, så nu kommer min replik, ej sedd från scenen utan ur ett lyssnarperspektiv:

Att ändra runt i en genre så till den milda grad att det liknar helt andra musikstilar än den man kategoriserar den inom är att likna med att spänna muskler som man inte har för att imponera på tjejer man inte känner. Ja, jag är kritisk till den så kallade föryngringen och om det är det som krävs för att locka ungdomarna till folkparkerna så kan vi lika bra lägga oss ner och självdö, för då kastar vi vår stolthet över vår "udda" musiksmak i soptunnan.

Redan under skoltiden gick jag min egen väg. Jag lyssnade aldrig på musik jag inte gillade bara för att passa in i gemenskapen och bli populär. Jag var stolt över min musiksmak. Jag vet att jag inte passade in. Att jag säkert ansågs som töntig, gammal i förtid och allt vad det nu heter, men det brydde jag mig inte om. Jag har, under hela min ungdom, stått upp för min musiksmak och jag har alltid vetat vem jag är.

Idag vete f-n om jag längre är en stolt "dansbandare". Genren har blivit nedlusat med så mycket skit och så mycket usla band väljer att kalla sig för dansband trots att de inte spelar dansbandsmusik. Visst kan man väl spela musik som ungdomar gillar, men man kan göra det på rätt sätt och man kan göra det på fel sätt. Just bandet ifråga gjorde det på fel sätt. Det finns ingen anledning att skymfa en redan skymfad musikstil ännu mer än den redan blivit skymfad, och särskilt inte från "insidan".

Den så kallade föryngringsprocessen verkar gå mot sin ände, tack och lov. Själv är jag förvånad över att den genuina dansbandsmusiken redan är på väg tillbaka. Jag hade inte räknat med det förrän om minst en 15 till 20 år, när dansbandskulturen dött ut och skulle pånyttfödas. När en ny generation upptäcker en musikstil från förr som inte finns längre så kanske den hade blivit i ropet igen. Tydligen skedde det tidigare än vad jag trodde från början.

Om vi tittar på de unga band som spelar "musik för 60+" så verkar de dra mycket folk i alla åldrar. Ett band att nämna är ju det just nu enormt populära Elisa's. Fem 20-åringar som spelar dansbandsmusik som det ska låta och framför scenen står både unga killar och tjejer och tjuter i extas.

Den här bloggen belyser min syn på dansbandskulturen. Det är mina värderingar och jag baserar det på flera decenniers dansbandslyssnande. Självklart blir somliga ledsna när de läser det jag skriver och det hör till. Något annat har jag inte räknat med, och ni läsare är snabbare på "Ogilla"-knappen än vad ni är på "Gilla"-knappen under varje inlägg.

Vi vänder oss mot Tyskland. Deutsche Schlager är att jämföra med vår dansbandskultur. Den har överlevt i över 40 år och fortfarande följer man samma riktlinjer som alltid. Den har visserligen föryngrats även den i vissa avseenden, men det är fortfarande samma grund som den står på och den är stark i sin identitet. Den är dessutom fortfarande en stor folkfest genom flera generationer i Tyskland.

Ett råd som många ger killar och tjejer när de ska träffa en kärlekspartner från det motsatta könet är 'var dig själv'. Jag skulle nog vilja applicera det på dansbandskulturen också. Att ändra om i hela strukturen för att locka till sig en yngre publik är som att utge sig för att vara något man inte är. Då är det inte dansband och de som gillar dessa banden gillar egentligen inte dansband. Jag kan inte äta en hamburgare och låtsas att det är en oxfilé, så enkelt är det.

"Spela låtar som ungdomar gillar". Jo, det går väl bra? Bengt Hennings har lyckats. Torgny Melin's har lyckats. De har gjort det på rätt sätt.

Ser vi till besökandehistoriken i stadsparken i Borås under de sex sommartorsdagsår som jag har upplevt här så har det inte varit så mycket folk som när Fernandoz var här. Då skall vi även komma ihåg att det regnade samt att den rätt så populära Veronica Maggio stod på Stora Torget och spelade för en minimal publik i jämförelse med vad det var när Smokie gästade stan på samma plats.Trots att vi var utomhus så gick det knappt att andas i stadsparken.

Visst, välkomna att slamra på, gnida på gnisslande och missljudande gitarrer, eller skrika i falsett så mycket ni vill, men låt för allt i världen bli att kalla det för dansband! Ni har väl aldrig sett mig skriva "sågande" inlägg om hårdrocksband eller hip-hop-artister? Det är helt enkelt för att de inte kallar sig för dansband. Vi ska särskilja på danskulturen och musikkulturen. Dansa kan man göra till allt. Jag kan slå två skedar ihop i 4/4-takt och så kan nog någon dansa till det också.

"Ja, men det heter ju dansband", tänker ni kanske nu? Jo, det gör det, men se, det kan jag inte hjälpa. Jag har inte gett genren det namnet, för jag förstår mig inte på danskulturen. Att sprattla och vifta till musik är något väldigt främmande för mig. Det är foxtrot på sin höjd som jag begriper mig på och kan klara av, sedan är det stopp.

Skall vi dessutom se det så, så borde ju många musikstilar kallas för dansband för det går att dansa till den mesta musiken har jag fått berättat för mig, men när jag hör ordet dansband så förknippar jag det varken med dans eller slammerpop utan en viss typ av musik som har funnits i mitt liv sedan jag spottade ut nappen ur munnen och det skall låta på ett visst sätt och när det inte gör det, ja då uttrycker jag detta.

Så skall vi föra dansbandskulturen vidare in i en blek och dålig kopia av rock- och modernpopmusiken bara för att den skall överleva nya generationer, så säger jag nej tack. Då är det ju inte dansband. Då är det ju något annat och det har ni som följt min blogg här nog fattat sedan länge att jag tycker.

Än en gång vill jag tacka er alla för all respons jag får. Det är jättekul med alla konstruktiva mail som jag får från er i branschen. Det är både lärorikt och intressant ur ett kontaktsyfte. Att min mailbox fylls med mail från personer som har figurerat på mina eget inspelade VHS-band eller inköpta CD-, vinylskivor eller kassettband sedan 20 år tillbaka är väldigt smickrande och kul, även om de inte alltid är så positivt inställda till det jag skriver som i mailet ovan.
  • Läs tidigare inlägg om Dansbandskampen här.
  • Läs mitt inlägg om Fernandoz besök i Borås förra året här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

fredag 27 juli 2012

Face 84 lämnade stan med flaggan i topp

För sista gången på ett tag fick Borås återigen besök av ett av de allra bästa underhållningsband som någonsin skådat ljuset i vårt land och även denna gången bjöd bandet på en lysande show och stadsparken var knökfull med publik. Både på och utanför dansbanan, men nu börjar sagan lida mot sitt slut på obestämd tid så denna kvällen fick vi lyssna på "fejsarna" med andakt.


Egentligen hade jag väl inte tänkt att publicera ännu ett inlägg om Face 84 i Borås, för det har ni ju kunnat läsa tidigare, men i år är det så pass tråkigt att bandet väljer att ta en paus på obestämd tid för att vidga sina vyer även utanför musiken och därför får de åter lite utrymme på bloggen.

Vi ska ju komma ihåg att flickorna i bandet är födda i mitten av 1980-talet och denna generationen är ju väldigt ombytlig av sig och det märks tydligen även i detta fallet, för nu känner flickorna att de vill göra något annat i livet än att bara spela och turnera, så boråsarna fick sista chansen att se, höra och bli underhållna av Sara Carlsson, Josefine Hansson och Emma Karlsson under den fjärde sommartorsdagen.

Jag fick ett mycket intressant samtal med just kapellmästare Josefine efter spelningen och vi kom då bland annat att prata om huruvida de är ett dansband eller inte och jag, som är fostrad med den dansbandsmusik som var i ropet då flickorna kom till världen, anser att de inte är ett dansband. De är ett underhållningsband, och ett väldigt bra sådant. Man skall nämligen inte dansa runt med någon på dansgolvet till deras musik utan man ska koncentrera sig på tjejerna på ett konsertliknande sätt för de bjuder på en förstklassig underhållning från scenen. Går man till deras spelningar ledsen, så går man därifrån med glädje i kroppen.

Dessutom är det faktiskt så att de som är kulturellt förvirrade och av den anledningen bestämt sig för att de inte skall lyssna på dansband - eller ens ta i det med tång - för att det är 'töntigt', går miste om att ta del av ett superbra band, för musikaliskt bjuder de på allt från vals till hårdrock.

Så varför skriver jag om dem här om jag nu anser att de inte är ett dansband, undrar ni kanske? Jo, för att de är så himmelens bra på det de gör! Det är ett unikt och mångfacetterat band som bjuder på det mesta i musikväg, och egentligen är det synd att dessa talanger väljer att lämna musikbranschen. Det kommer nämligen att bli tomt utan dem, men väljer de att lämna med flaggan i topp så kan jag lova att det är precis det de lär göra.

Den 25 augusti är sista chansen att lyssna till Face 84 och detta kan man göra på Societeten i Varberg. Jag rekommenderar er att åka dit om ni aldrig har sett bandet tidigare, för Face 84 måste upplevas, så är det bara! Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att åka dit och ta farväl.

Betyg då?
Ja, det var ju det. Sett ur ett dansbandsperspektiv så blir det en tvåa. Det var bara några låtar i inledningen som hade igenkännbart dansbandssound, men ser man det ur ett underhållningsperspektiv med betoning på musikalisk upplevelse, så blir det lätt en stark fyra. Dansband? Nej. Musikalitet och underhållning? Superbra! Kvalitet? Absolut och definitivt en högklassig sådan! Jag kommer verkligen att sakna detta unika tjejband från Varberg.
  • Läs min recension från förra årets besök av Face 84 i Borås här.
  • Besök Face 84's hemsida här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

torsdag 19 juli 2012

Sannex fortsätter att inte imponera

Jag fick många protester på mitt förra inlägg om det band som förvandlat associationerna från ett av 1990-talets mest kvalitativa bandnamn till ett av 2010-talets töntigaste band. Välklingande och kvalitativ dansbandsmusik har ersatts med ponduslös och tråkig fjunpop och jag vidhåller min åsikt efter att ha lyssnat på senaste skivan.


Återigen förknippas inte längre namnet Sannex med dansbandsmusik som får mig att vilja vrida upp volymknappen utan snarare vilja kasta ut verktyget som strömmar ut ljudet i rummet genom fönstret. Ett av våra stora dansbands namn skändas varje gång det missbrukas på detta sätt.

Nya skivan, "Tillbaka Till Framtiden", är precis lika ointressant och innovationslös som föregångaren "Får Jag Lov?" En slätstruken musikalisk sammansättning av toner som inte imponerar på en dansbandskännare som jag.

Sannex är ett unikt namn. - Det symboliserar både hur det ska låta och hur det absolut inte ska låta. Det är hästlängder mellan "Kärlekens Klockor", "Sugar Baby Love", "Ge Mig All Din Kärlek", "Next Door To An Angel", "Vem Får Dina Kyssar Ikväll" för att nämna några mot "Söderut", "Tufft Jobb", låtslakten av "Help Me Make It Through The Night" eller "Hjälp Mig Ur Min Ensamhet" som vi känner den på svenska eller den supertöntiga "Mercedes Benz" med en massa skrål.

Ja, i princip har jag väl redan där skrivit allt jag har att säga om denna usla rest av ett en gång så bra dansband? Att sluta med Brian Mays "Too Much Love Will Kill You" i en smörsliskig pianoballadversion så långt från dansband som man kan komma när man inte ens besitter en sångröst är ju bara löjligt!

Och bara för att sångaren, Andreas Olsson, är hesare än en sockertankad moped, behöver det ju inte betyda att han kan prestera något i stil med Smokies Alan Barton, men ändå försöker han och bandet att göra en kopia på Smokies arrangemang av Bobby Vees "Take Good Care Of My Baby". Mitt råd hade varit att låta bli.

En låt som dock liknar det gamla Sannex är låten "Så Som Regnet Faller". Möjligtvis gör även "Om Så Bara För En Natt" det också. Det, mina vänner, är det närmaste dansband som vi kommer med det nya Sannex, men likheterna upphör när det blir kråksång istället för skönsång i tonarter som brukaren inte ens behärskar.

Jag har en lång, mångårig erfarenhet av dansbandsmusik. När jag skriver det jag skriver om bland annat Sannex så lägger jag dessa åren som tyngd bakom det jag skriver. Jag skriver det inte utan anledning, och de mail som jag fått från er läsare avseende mitt förra inlägg har inte kunnat prestera en enda konstruktiv anledning till varför "Sannex är bäst". Jag kan ge er många konstruktiva anledningar till varför Sannex inte ens är bra. Här följer tre av dem:
  1. Musikaliskt är låtvalet ointressant och innovationslöst.
  2. Dansbandsmusik skall vara full av pondus. En sångare som inte ens besitter en sångröst och som, trots detta, ändå skrålar på så gräddfilen surnar är inte dansband.
  3. Instrumenteringen följer en slätstruken linje som inte symboliserar det som jag vill kalla för dansband. Bandet hade inte överlevt utan gitarr, och som dansband skall man kunna täcka upp förlusten av gitarr med andra instrument. Man skall dessutom ha en större instrumental innovation i det man presterar och det uteblir här.
Jag saknar verkligen Roger Bergstrand och grabbarna från förr!

Bara för att man behärskar den skånska dialekten så behöver det inte innebära att man ger en låt, sjungen på skånska i original, rättvisa genom att spela in den i en nästan originalliknande version. Själv föredrar jag att lyssna på en rutinerad sångare som Nisse Hellberg i "Tufft Jobb" istället för de såriga stämband som vi bjuds på på Sannex nya skiva.

Betyg då?
En tvåa, för det var ju faktiskt några låtar som lät lite som genuin dansbandsmusik. Denna skivan är bättre än den förra, men inte bra.

Och till er som skrålar loss till hemska och töntiga "Husvagnssemester" från förra skivan; här är originaltemat med en sångare som kan sjunga:


Till sist: Sedan Spotify införde sina begränsningar för gratiskunder så har jag valt att inte längre ge dem utrymme i bloggen, men nu tänkte jag frångå mina principer för att göra ett undantag. Jag tänkte nämligen bjuda på en spellista med Sannex som de en gång lät och borde låta än. Ni finner den här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

fredag 13 juli 2012

Kindbergs uppfyllde förväntningarna

Tredje sommartorsdagen i hamn, avklarad och lagd till handlingarna. Finns inte så mycket att skriva om kvällens band som inte blivit skrivet i tidigare inlägg om deras senaste skiva. Boråsarna fick en blandning av ung, fräsch, men ändå äkta dansbandsmusik, även om vissa låtar var "fantomlåtar".

Kindbergs från Lidköping stod för kvällens underhållning. Vi fick vad jag förväntade - en härlig blandning av fräsch dansbandsmusik som nog skulle kunna tilltala alla ålderskategorier av dansbanebesökare. Besvikelsen låg väl snarare i att vissa låtar spelades av spöken. Alltså där man hör piano, gitarrer, blåssekvenser och dylikt utan att det är en levande själ på scenen som presterar dem, vilket märktes väldigt tydligt bland annat i Elvisklassikern "Paralyzed".

Väldigt mycket av dagens dansmusik består dessvärre av datoriserade och förinspelade arrangemang och man kan ju ifrågasätta meningen med att fyra stycken framträder på scenen när musiken lika bra kan spelas utan dem. Tummen ner där faktiskt. Lite som när man tog bort orkesterdiket i Melodifestivalen, och jag får nog säga att livekänslan lite försvinner när det blir så. Vad får egentligen dansarrangörerna på dansställena för sina pengar?

Men ikväll, vet ni; ikväll fick vi...


Just det. - Saxofon. Det hörde till vanligheterna och var mer regel än undantag förr. Tyvärr är det tvärtom numera.

Låtvalet och repertoaren var en trevlig blandning av gammalt, nytt, känt och okänt i trevliga arrangemang. Bland annat fick vi en lysande tolkning av Drafi Deutschers "Guardian Angel", med Ola Jonsson på en nästintill originalliknande sånginsats insvept i ett härligt arrangemang. Denna följdes av tråklåten "In The Ghetto" - även den en känd Elvisklassiker - här i ett lysande och tilltalande arrangemang.

"Donna Bella Donna", som väl är bandets genombrottslåt? och "Du Är Det Vackraste Jag Vet" bjöds vi också på. Dock saknade jag "Ännu Blommar Kärleken", som vi bara fick i ett avslutande medley, samt Kindbergs lysande tolkning av Rose-Marie Stråhles "Jag Vill Följa Dig".

Dock var det väl inte direkt någon låt som arrangemangs- och innovativmässigt väckte någon "Wow-känsla". Vi fick ett paket med väl godkända låtarrangemang och vi blev skonade från förra veckans slamrande, skrikande, skränande och dunkande, vilket jag också hade på känn och är enormt tacksam för.

Betyg då?
Ja, kan man bortse från de förinspelade instrumenten som gjorde att det lät som bandet var fler än fyra, trots att de inte var det, så en stark trea på gränsen till en svag fyra. Dock är jag grinigare än så, så det blir en trea. Låtmässigt blir man inte besviken och det var en väldigt bra underhållning av publiken från scenens sida och det är också viktigt.

Nästa vecka kommer Willez. Tyvärr kan jag inte närvara denna gången heller. Känns som att jag aldrig lär få undersöka hur Willez är på scenen, vilket är synd för detta är jag väldigt nyfiken på.
  • Besök Kindbergs hemsida här.
  • Läs tidigare inlägg om Kindbergs senaste skiva här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

lördag 7 juli 2012

En nostalgisk djupdykning i barndomen

Dessa två låtar gick varma på väldigt hög volym under min barndom hemma i Skåne. Båda komponerade av ett av våra största dansbands- och schlagergenier;Torgny Söderberg.

Vikingarna - "Nu Är Det Bara Du Och Jag"

Vikingarna - "Kärleken Är om Den Är"

Båda låtarna är inspelade år 1984 på albumet "Kramgoa Låtar 12 - Albatross".
.
Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

fredag 6 juli 2012

Glennartz - får vem som helst kalla sig för dansband nuförtiden?

Förra veckan öppnade det lokala sjuhäradsbandet Bengt Hennings upp årets sommartorsdagar. Andra sommartorsdagen gick vi från kvalitet till rejäl kvantitet och jag skulle nog vilja sticka ut och påstå att sämre än vad det var under andra sommartorsdagen lär det nog inte bli.

Jag skrev ingen recension om förra veckans uppträdande, mest för att det hade blivit en upprepning av vad jag skrivit tidigare. Kan istället hänvisa till tidigare skriven skivrecension som avhandlar Bengt Hennings senaste skiva. Det enda som fattades var den andre saxofonen. Bara en sax vid årets uppträdande.

Nu ska vi istället koncentrera oss på den andra sommartorsdagens band; Glennartz. "Dansbandet" som "spelade" upp till "dans" i stadsparken i Borås den femte juli 2012. Det enda som detta bandet har gemensamt med dansband är att trummisen är son till Dennis Jarnebrink i Flamingokvintetten och därför bär samma efternamn. Sedan upphörde alla former av likheter med begreppet dansband. Ett tips är kanske att fråga pappa hur man spelar dansband, om det nu är det man vill spela, vill säga.

Jag var inte med från början. Har numera förpliktelser att sköta i Göteborg, men jag landade till vid parkscenen runt 22.30 och det räckte. Det var mer än tillräckligt, för jag hann få både huvudvärk och öronsus på bara den tiden. Det var ett öronbedövande slamrande, skränande, bankande och dunkande rakt igenom och dansbandskänslan uteblev rejält. Liksom taktkänslan. Detta här var nog någonting av det sämsta jag hört sedan Nizeguys var här och totalslaktade mina trumhinnor förra året!

Repertoaren var dessutom usel! Skulle nog vilja påstå att det var som om man satt amatörerna på Piss Megapöl att sända liveradio inför publik. Det var mest en massa ljudtapeter från dessa radiokanaler som spelades, varvat med 50-talsmusik i dunka-dunka, slammer,-skrik,-skrän,-vrålversioner.

Hem till ritbordet och replokalen igen och träna, grabbar! Ni har långt kvar. Det är ju till och med så att nya Sannex är bättre! Snart verkar vad som helst få lov att titulera sig dansband. Nej tack! Vi måste upprätthålla klassen och kvaliteten som genren faktiskt gestaltar och därmed undanbedja oss sådant här! Glennartz hör hemma på Hultsfred och Roskilde. Inte i en folkpark!

Betyg då?
Så lågt och så lite som möjligt. Borås Stad; nog måste det väl ändå ha funnits något bättre alternativ än det här?! Skärpning till nästa år!

Nu laddar vi inför nästa vecka. Då kommer Kindbergs. Då höjer vi  kvalitatetsribban avsevärt. Recensionen kommer kanske inte upp samma kväll, men jag skriver den när jag får tid och tillfälle.

På återläsande!
  • Besök Glennartz hemsida här.
  • Läs tidigare publicerad recension av Bengt Hennings skiva här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.