'Cause I'm a Dansbander, yes I am!

OBS!

Ni kan inte längre skicka mail till den mailadress som finns medtagen i slutet av inläggen. Orsaken är att adressen inte längre nyttjas av mig. Detta till följd av att företag och andra inte kan respektera människors egendom utan måste fylla den med ointressant skräp som reklam eller obskyra meddelanden. Någon ny mailadress kommer icke att upprättas.

måndag 30 januari 2012

Nya Matz Bladhs - något saknas

Förväntningarna var höga. Spänningen likaså. Har länge varit nyfiken på den nya skivan med detta legendariska falkenbergsband som trots skepnadsbyten många gånger alltid lyckats bibehålla sitt klassiska sound och gå i sitt egna traditionella tecken, men denna gången var det något som fattades.

År 1974 köpte kristianstadspågen Conny Nilsson orkestern Berth Idoffs av orkesterns grundare Berth Idoff (surprise!) och historia skrevs. Visst minns ni väl "Små Små Ord" och den svenska tolkningen av G.G. Andersons "Santa Lucia - Versunken Im Meer". Conny och gänget blev även filmstjärnor i Colin Nutleys filmer.

På 1990-talet kom Ingmar Nordströms före detta saxofonist och arrangör, Bo Jansson, med i bandet och bandet tog en ny skepnad. Den bästa någonsin i orkesterns historia med bland en lysande instrumental tolkning av "9 To 5 (My Baby Takes The Morning Train)" och den superba tolkningen av Visitors "Crazy Love" ("Min Galna Värld").

Med samarbetet med Orsa Spelmän skrevs ännu mer historia i "Kärlek På Gång".

1983 kom den före detta sångaren i Tonix - Göran Lindberg - med i Matz Bladhs och bandet tog en ny skepnad med Görans egna låtar på repertoaren, även om jag fortfarande saknar en nyinspelning med Göran och Matz Bladhs på "Dansens Drottning", men den lär jag nog få vänta förgäves på. Andra alster värda att minnas är dock "Lite Blyg", "När Vi Får Ha Varann", "Aj, Aj, Aj, Jag Svävar I Det Blå", "Dansa Hela Natten Med Mig", "Kärlekens Ljus" med flera.

Efter åtta år valde Göran att lämna bandet och den gamle popikonen Paul "Paljett" Sahlin tog över. Ännu mer eget alster bidrogs med till bandet. Både gammalt och nytt, men vi kände igen bandet och det som var Matz Bladhs fortsatte att vara Matz Bladhs.

Göran kom tillbaka till bandet i mitten av 2000-talet och det resulterade i två skivor med nyinspelningar på gamla klassiker. Äntligen liksom! Det blev ju aldrig några Lindberg-låtar med Sahlin-sång på skiva, men vice versa blev det. Om än lite. "Silverforsens Strand" är väl den enda?

I somras fick jag den stora äran att beskåda ännu nyare (vem vet var det slutar?) Matz Bladhs i Sägnernas Hus. Nu med tidigare omskrivna Conny Nilsson vid sångmikrofonen. Göran slutade ju igen.

Nu var det bara en äkta "bladhare" kvar i bandet från förr - Lars-Olof Karlsson, men det var fortfarande gamla vanliga Matz Bladhs och Conny axlade manteln från sina föregångare mycket bra. Det rådde ingen tvekan på vad det var för band som stod på scenen.

Sen kom det då en ny skiva va... - "Leende Dansmusik 2012". Man gick visst tillbaka till sin gamla välkända albumserie. Lite grann som som "Saxparty" och "Kramgoa Låtar". Senaste "Leende Dansmusik"-skivan kom ju 1997.

Låt oss titta på skivan då: Vi finner en del gamla godingar och en del nya låtar. Vi finner dessutom något unikt för dagens dansbandskultur - en instrumental låt. Vad har hänt med den instrumentala musiken egentligen? Nästan alla dansband hade åtminstone en eller två instrumentala låtar med på varje skiva förr. Nu verkar det vara helt borta. Nya Matz Bladhs har i alla fall med en instrumental låt och det är toppen, tycker jag!

Den instrumentala låten är den gamla härliga "Den Gamla Moraklockan" av Åke Fagerlund. Senast den blev "dansbandsförevigad" var år 1991 av Vikingarna.

Arrangemanget är kul. Likaså låtvalet. Saxofonisten Håkan Nordling axlar verkligen Jan-Erik Anderssons klassiska saxofonsound, "the Matz Bladhs-way".

Arrangemanget på "moraklockan" är kul för i introt låter det precis som popbanden som var med i Dansbandskampen och som jag ju inte vill kategorisera under fliken dansband. Vet man inte om att det är Matz Bladhs det handlar om, utan man hör någon "skivvändare" ute på ett dansställe dra igång den så tror man först att det är något av dessa popband som han/hon har lagt på. Sen lär besvikelsen övergå helt i positiv överraskning när saxen drar igång på denna gamla välkända melodi. Helt klart skivans bästa spår!

Vidare då: Jo, man har även dammat av Hans Rytterströms "Klappar Ditt Hjärta Bara För Mig". Hans Rytterström är en legend inom genren väl värd ett eget blogginlägg bara han. Kul att man tog med låten på skivan, men jag föredrar nog Stefan Borschs version från år 1989.

"Ja! Man har tagit med "När Kärleken Slår Till" av Kaj Svenling och Jesper Thunqvist", tänkte jag. Conny sjöng ju den med Berth Idoffs år 1993. Kör igång låten och... "Men vad...? Det är ju den med Anders Engbergs! " Besvikelse först, men den är ju bra den med. Den skrevs av Per Arne Thigerberg, Peter Bergqvist och Hans Backström och vann Se och Hörs Meloditävling år 1998. Conny och gänget gör en lysande tolkning av låten som gör den klart godk... nä, med beröm godkänd.

Vi tittar vidare på skivan och finner "Vår Egen Bröllopsdag", först känd med Curt Haagers och Git Persson. Låten tog henne över sundet och hon fick även sjunga den i duett med Johnny HansenKandis album "Kandis 13".

Ja, och där upphör det vi känner igen som Matz Bladhs. Någon av mina trogna bloggläsare upplyste mig visserligen redan för ett tag sedan om att orkestern nu skulle ta en ny skepnad med mindre klaviaturmattor så jag var beredd på det, men måste säga att det är en förlust. Det är ju det som gjort att Matz Bladhs är Matz Bladhs liksom. Nej, absolut inget bra drag från bandet om ni frågar mig.

Tittar vi tillbaka på förra skivan, Entré från år 2009, så finner vi att det utan tvekan är Matz Bladhs med det välputsade typiska soundet. Detta fattas på den senaste skivan och det blev lite mer ljudmässigt slätstruket och det är ett minus.

Överlag är dock skivan mycket bra och väl värd att rekommendera. Äntligen fick vi ett 60-talsmedley utan en massa skrik och skrän som i de moderna bandens tappningar. Ett medley som dessutom är kul att lyssna på, till skillnad från de andra.

Conny Nilsson är mer än värdig som efterträdare till Göran Lindberg och Paul Sahlin, men var tog Lars-Olofs solonummer vägen? Vi har en instrumental låt som alltid, men ingen låt som sjungs av Lars-Olof. Som alltid. ????

Mer saxofon och mer klaviatur önskas till nästa platta. Man ska inte ändra ett bra recept. Nya skivan är som att gå på stamstället och beställa in sin traditionella ryggbiff för att sedan upptäcka att man skurit ner på grillkryddan. Maten är fortfarande god och välsmakande, men det fattas det lilla.

Betyg då?
Traditionell, njutbar dansmusik och jag är mer än nöjd överlag, så det blir en fyra av fem möjliga. Det hade blivit fem om det varit lite mer klaviatur och saxofon och mindre gitarrmattor. Gitarrmattor får vi av så många andra band idag så det behöver vi inte från Matz Bladhs också.

Ännu en gång ett stort plus för "moraklockan". Just det popbandsinfluerade introt i kombination med återgången till det traditionella Matz Bladhs-soundet sitter som en smäck!

Ja, jag stoppar väl med det? Recensionen dröjde för jag visste inte riktigt hur jag skulle författa ihop den, men det är väl ungefär så här jag känner att jag kan publicera den.
  • Läs min tidigare recension från då bandet besökte Sägnernas Hus här.
  • Besök Matz Bladhs hemsida här.
  • Besök Conny Nilssons egen hemsida här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

lördag 28 januari 2012

Lite lördagsgodis från mig till er

Tänkte bjuda er på lite lördagsgodis och en helt underbar orgie i saxofonspel, serverad av det norska bandet Holmsve i låten "En Rød Liten Rose":


Tänk om vi kunde fått ett nytt band i det här landet som kunde prestera något motsvarande. Det hade varit trevligt!
  • Besök Holmsves hemsida här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

torsdag 26 januari 2012

Jodå, nog sa det klick alltid!

I slutet av förra året fick vi en liten aptitretare om vad som komma skall och om förra albumet var bra så är det senaste mycket bättre och det sa verkligen klick här! Decenniets bästa dansband, och den enda värdiga vinnaren av alla dem som vunnit Dansbandskampen, har blivit ännu bättre, och jag är nästan beredd på att överge mina krav om saxofon, för jag tror bestämt att vi har hittat ett nytt band med eget sound som lär gå väldigt långt precis som det är.

Jag syftar naturligtvis på Elisa's senaste album, "Det Sa Klick!" och det gjorde det verkligen! Favoritspåret är redan funnet! Den fenomenalt gåshudsresande och superunderbara tolkningen av Lynn Andersons "Rosegarden". Har redan kört den femton gånger och jag är helt betagen av både bandets prestation och av Elisa Lindströms briljanta sånginsats trots den lilla missen i andra versen. Här ligger till och med en garvad veteran som Hasse Carlsson från Flamingokvintetten ("En Dans På Rosor" från 1987) i lä, för det är en av de bästa sånginsatser jag någonsin upplevt! Elisa är säker på sin tonart och hon ligger nästan perfekt rakt igenom hela skivan.

När bandet nu lagt Dansbandskampen bakom sig och istället får möjlighet att rikta in sig på sin egen repertoar så slår gnistorna höga. Lite nytt och lite gammalt, där det gamla tolkas på ett mycket professionellt sätt. Så även Jackie DeShannons "When You Walk In The Room" så när som efter tonartshöjningen, för den gillade jag inte. Hela låten kunde nog sänkts en tonart redan från början. Även en av våra största sångerskor genom tiderna - Agnetha Fältskog - står sig slätt här.

Curt Haagers har gjort det. Ingmar Nordströms har gjort det. Thorleifs har gjort det. - Hittat sin egen stil och sitt eget sound. Nu har vi ett band till som gjort det samma. - Elisa's. Med dragspelet, gitarrmattorna och Elisa's röst i kombination så råder det ingen tvekan på vem som strömmar ut ur högtalarna. Citerar Rose-Marie Stråhle från en av Hänt I Veckans meloditävlingar: "Det här är som bomull för hjärtat!"

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva mer om Elisa's nya skiva eftersom jag tycker bandet redan har fått väldigt mycket uppmärksamhet här, men efter att ha hört nya skivan så var jag bara tvungen att föra bandet på skrift igen.

"Är Det På Riktigt Eller Drömmer Jag" är en härlig foxtrott väl värd att uppmärksamma. Med en härligt dallrande mandolin som efterföljs av en lysande sånginsats så ser man brasan på stranden en sommarkväll framför sig. För ett tag så förflyttades jag mentalt till Lomma Norra Camping vid stranden i en röd solnedgång. Tyvärr finns inte dansbanan kvar där längre, men det är en annan historia.Vill ni verkligen hålla om den ni beundrar lite extra så gör det till denna låt. Bättre kan det inte bli!

Men...! På tal om gamla godingar i nya tolkningar; Var tog "Tennessee Waltz" med trumpeten från förra årets releasefest vägen? Hade faktiskt hoppats att den skulle dyka upp här.

Finns inget negativt alls att säga om Elisa's faktiskt. Så betyget på denna skiva blir fem av fem möjliga! Köp den! Gå ut och dansa till Elisa's! Det är värt varenda krona! Bättre än så här kan det verkligen inte bli i dessa dansbandstider! När vi nu sitter och lipar i vår ensamhet för att vi nu även mister Thorleifs så kan trösten sökas hos Elisa's och albumet "Det Sa Klick!" Hela bandet gör en lysande insats! Detta är proffs! Verkliga och riktiga musikaliska proffs!
  • Besök Elisa's hemsida här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

söndag 22 januari 2012

Svemickes dansbandstips: Callinaz - brådmoget och klart godkänt

Vi fortsätter på temat avseende dansbandstips och kikar in på ett ungt band som spelar traditionell dansbandsmusik och lika söt som bandets kapellmästare är, lika njutbar och bra är musiken de presterar och debutalbumet inehåller inga rockinslag utan håller sig helt klart inom ramarna för hur dansband ska låta.

Carolina Skaarup Olsson, en tjej från skånska Klippan, står i fronten för bandet Callinaz och med sig har hon fyra killar och alla, förutom klaviaturspelaren Magnus Ehnberg, är födda på 1990-talet så det ger oss hopp om ett långt liv för detta band. De har långt till den pensionstid som nu drabbar kulturen hårt när ett efter ett av banden vi så länge älskat och lyssnat till nu lägger av.

Det finns väldigt många likheter med kometkarriärbandet Elisa's i Callinaz. Repertoaren består till största delen av mogen dansbandsmusik med mycket dragspel och gitarr. Tyvärr är arrangemangen på debutskivan "Från Mörker Till Ljus" lite torftiga och slätstrukna, vilket dessvärre är ett minus då det verkligen finns potential här.

Ett undantag är dock introt till Frank och Nancy Sinatras svenska version av "Something Stupid" - vari Carolina sjunger duett med Arne Bakken - som faktiskt är ett underbart inslag. Här visar bandet på en mycket kompetent innovationsteknik, för här har de bytt ut det trista akustiska gitarrintrot mot ett fylligare dragspel och elgitarrintro. Svemicke ryser av välbehag vid åhörandet!

Favoritspåret på skivan är "Glömmer Alla Tårar" och vi finner också en kul klaviaturmatta på tidigare omskrivna Drifters låt "Kommer Tid, Kommer Råd".

"Aldrig Ska Jag Glömma Dig" är väl lite smörsliskig för min smak, men jag vill ändå slå ett slag för den, då den är skriven av Carolina själv.

Detta är ett ungt band. Nystartat dessutom och de behöver en bredare publik och dansbandspubliken behöver dem, så ut nu och ge Callinaz ert stöd!

Förutom Carolina och tidigare nämnda Magnus Ehnberg, så består bandet av Mikael Rosenqvist på bas, Andreas Holmberg på trummor och Jianis Xouri på gitarr och Carolina bidrar inte bara med ljuv skönsång. Hon bidrar även med gitarr, dragspel och - läs och häpna - saxofon! Äntligen ett nytt dansband med saxofon! Frågan är dock; var höll den hus? Byt ut gitarrmattorna mot lite mer saxofon framöver är mitt tips.

Jag hoppas verkligen jag får möjlighet att uppleva detta band live någon gång inom snar framtid, för jag är väldigt nyfiken på dem och jag hoppas verkligen att de arbetar på sin inovationsförmåga och trakterar mer saxofon framöver, för det här är ett riktigt bra band! Verkligen vad vi behöver nu när vi säger farväl till fler och fler av våra gamla trotjänare.

Betyg då?
Svårt det här. 3+ eller 4-? Har inte riktigt bestämt mig. Den instrumentala sammansättningen har mer att önska och det sänker ju betyget lite, men det faktum att bandet aldrig går utanför ramarna för vad som är riktig dansbandsmusik höjer betyget. Ni får bestämma. Jag har lagt en undersökning lite högre upp i högerfältet, vari ni kan rösta om vilket betyg bandet ska få för sin debutskiva.
  • Besök Callinaz hemsida här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

Svemickes dansbandstips: Drifters gör det roliga roligare

Det ska vara roligt och uppiggande att lyssna på dansbandsmusik. Man ska kunna njuta av det och vilja skruva upp volymen istället för att sänka den. Många av dagens band vill "föryngra" kulturen och i sin drift att göra detta så faller vi som gillar dansband så som det ska låta bort. Dock finns det band som lyckas kombinera de båda företeelserna genom att sätta ihop en kul och underhållande blandning av låtar och tolka dem på helt rätt sätt. Band som uppfyller kraven för att falla under "Svemickes dansbandstips".

Ett av de banden är Drifters. Jag skrev en recension på deras förra skiva - "Stanna Hos Mig" - att det var en av de bäst sammansatta dansbandsskivor som någonsin getts ut låtmässigt på senare tid. Dessvärre försvann det inlägget när jag stängde ner min förra blogg, för jag glömde att flytta över det inlägget hit.

Nu har bandet gjort det igen. Senaste skivan - "Vi Får Hoppas På Det Bästa" - inehåller en ung och fartfylld låtblandning som lockar till en yngre publik utan att skrämma bort oss som vill ha kvar dansbandsmusiken så som den alltid har låtit.

Jag skrev ju ett väluppmärksammat inlägg för ett tag sedan om Sannex, vari jag uttryckte en besk bitterhet över att bandet blivit väldigt mycket - ja, enormt mycket - sämre än vad det en gång var. Den åsikten står jag för. Även Drifters har genomgått en del förändringar sedan tiden med Marie Arturén, men det är ändå inte så att jag får avsmak för resultatet.

Visserligen tycker jag fortfarande att Drifters är Marie Arturén och jag har väl aldrig riktigt vant mig vid att det numera är Erica Sjöström som personifierar bandet. Vilket hon visserligen gör väldigt bra, men jag är ju konservativ som ni vet.

Hur som helst: Skall man föra ett bandnamn vidare så måste man göra det med finess och det får jag verkligen säga att Drifters gör.

På nya skivan finner vi låtar som ABBA:s "Nina Pretty Ballerina" i svensk version och Olivia Newton Johns "Xanadu" i vilken hon blev kompad av det utomordentligt briljanta popbandet Electric Light Orchestra. Vi hittar också Katrina And The Waves "Sun Street" på skivan.

De två sistnämnda blev även dansbandsförevigade av Ingmar Nordströms på sin tid. Dock båda i svenska versioner ("Sun Street" hette "När Du Ler") och jag får nog säga att Drifters version av "Xanadu" faller rätt platt och är rätt ointressant, vilket gör att detta är skivans sämsta spår. Att ta bort syntheffekterna i introt är inget bra drag. Här föredrar jag, förutom originalet, Ingmar Nordströms instrumentala version. Kika in på den om ni får möjlighet.

Precis som Drifters piggade upp och ansiktslyfte Ann-Christine Bärnstens "Ska Vi Plocka Körsbär I Min Trädgård?" på förra skivan så lyfter de upp Lill Lindfors "En Man I Byrån" rejält på denna skivan. Just när sådana gamla godingar får nytt liv är rätt kul om det görs på rätt sätt. Man ska inte bara spela in en gammal låt, man skla göra det med finess också och det måste jag säga att Drifters gjort här. Just att plocka upp lite unika låtar på sin repertoar är något jag verkligen uppskattar. Återigen nämner jag Ingmar Nordströms som har en hel del udda låtar på sin repertoar.

Likaså har nu Drifters plockat upp ett litet roligt inslag på skivan, nämligen "Pack Up" av Eliza Doolittle. Ingen genuin dansbandslåt precis, men rytmen är helt klart dansband och jag jämförde den med Lotta Engbergs "Åh Vad Jag Älskade Dig Just Då" som är rätt snarlik i sin rytm och konstaterade att det bara är en skillnad på låtarna. "Pack Up" får spelas på radion, men inte "Åh Vad Jag Älskade Dig Just Då" för den är inspelad av ett dansband. Dansbandsmusik hänvisas numera till söndagskvällar i SR P4 när folk gör annat än att lyssna på radio.

Favoritspåren är dock "Hallå, Jag Ringer På" av Ulf Georgsson, Thomas Berglund och Peter Samuelsson. En riktigt bra bugglåt som lockar på volymknappen samt sistaspåret "September", även detta komponerat av Ulf Georgsson. Denna gång hade han Anders Wigelius till sin hjälp.

Kort sammanfattat: Drifters lyckas klart att föryngra dansbandsmusiken utan att skrämma bort oss som vill ha kvar den som den alltid har varit. Med en fartfylld, pigg och ung musikalisk blandning i en traditionell musikalisk tappning så gör de få besvikna. Skivan är helt klart värd varenda krona och vi skådar här ett av 2010-talets bästa dansband. Vill man dessutom gå ut en kväll och dansa så bör man kika in när Drifters besöker den lokala danslokalen.

Betyg då?
Fyra av fem möjliga, helt klart.
  • Besök Drifters hemsida här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.

söndag 1 januari 2012

Nytt år, nya utmaningar

Som jag skrev på Nyårsafton så stundar en del intressanta skivsläpp detta året och jag tänkte att vi skulle titta lite närmare på ett av dem redan nu.

Men först en liten replik på mail som kommit in. Jag har fått en del upprörda mail angående mitt inlägg om Sannex som jag publicerade för några dagar sedan och jag kan nog erkänna att jag var lite onyanserad i författandeskapet där. Jag har därför reviderat inlägget lite och rekommenderar er att läsa igenom det igen. Länk följer nedan. Den roligaste reaktionen jag fick var dock denna:
  • Sannex är bäst och det har de alltid varit!
Nu råkar det ju vara tre helt olika band med tre helt olika sound förpackat i ett namn och en logotyp, vilket jag ju poängterade i inlägget. De var väldigt bra förr, men de är mindre bra nu, men det finns ju inget som säger att de inte kan bli lika bra som de har varit igen.

Nog om det. Jag tillstår att jag var lite onyanserad i inlägget om Sannex och av den anledningen så reviderade jag det lite. Gå in och läs igen!

Men nu över till det jag egentligen skulle ta upp - Elisa's. Nytt album på gång och vi får redan nu provsmaka lite på YouTube:



Detta unga band besitter en unik förmåga i sin generation. Jag vet att jag tidigare rosade Zekes, för deras debutalbum. Det var ett välarbetat, välarrangerat och välproducerat album. Dessvärre lyckades de inte upprätthålla succén med sin uppföljare. Jag har lyssnat på det uppföljande albumet, men det är inget jag tänker upprepa.

Att upprätthålla succén verkar dock Elisa's ha förmågan att göra. Att döma av det jag fått ta del av genom ovan publicerade klipp så får vi ännu ett kanonalbum med traditionell dansbandsmusik som ändå låter modern och ungdomlig. Elisa's är unika i sitt slag med att lyckas med detta.

Nu har vi dock det här med instrumenteringen igen. Om jag nu tvunget skall peka på något, vill säga. Blir det bara gitarr och dragspel rakt igenom här också? Jag skrev ju om Stensons i ett tidigare inlägg och där vill jag ge ett tips till Elisa's att lära lite av dem om hur man kan experimentera för att få fram ett riktigt delikatessound.

Låtvalet är väldigt intressant och med både Jackie DeShannons "When You Walk In The Room" och Lynn Andersons "Rosegarden" så visar bandet på att de verkligen vet vad de sysslar med och att de är professionella. Är väldigt spänd på att få höra fullversionerna av dessa faktiskt och just att man nu tar med lite rejäla örhängen i blandningen är ett kul och uppskattat inslag.

Man har nu lämnat "göra-om-pop-till-dansband" samt "spela-in-dansbandsklassiker-igen" från Dansbandskampen bakom sig och börjar sikta in mer på sig själv och det är bra. Visserligen är det kul med lite sådana inslag, det har jag alltid tyckt, men påtvingade låtar i nio veckor x 3 blev lite väl mycket.

På vilket sätt då?
Jo, men att göra om låtar till sitt eget sound är en kul grej. Om de kommer från hjärtat och inte blir framtvingade. Om artristerna får välja själva och arbeta fram en idé på egen hand kan det bli bra, men att tilldela dem en låt och sedan tvinga dem att göra om den på fem dagar, var inte alltid ett så lyckat recept. Det tyckte åtminstone inte jag.

Elisa's visade även på en utsökt arrangemangsinnovation under sin tid i Dansbandskampen, så jag har rätt höga förväntningar på det nya albumet och jag tror det kommer bli väldigt bra.

För att återknyta till Sannex igen så plockade de ju bland annat upp Cliff Richards "I Could Easily Fall In Love With You" på senaste skivan och det borde jag ju gilla. Nja... Efter tidigare rejäla ansiktslyftningar av Neil Sedakas "Living Next Door To An Angel" samt The Rubettes "Sugar Baby Love" från tidigare år, så blev det en rätt intetsägande version av Cliff Richardlåten. Jag tycker fortfarande att Matz Bladhs gör den bäst ("Det Är Lätt Att Bli Kär I Nån Som Dig", Leende Dansmiusik 85).

Det är risken även med Elisa's. Att vi efter ett tag "vet hur det låter" redan innan vi har hört det. Det är därför jag påtalar det här med instrumenteringen, för variationen av låtar finns där och kunskapen att sätta ihop ett bra och njutbart album finns där också. Det är precis så här som dansbandsmusik ska låta, men det är med musik som med matlagning. Ibland kan det vara kul att tillsätta nya kryddor i såsen för att få en godare smak.

Jag nämnde ju tidigare att vi bara fick ett och ett halvt bra band genom de tre åren med Dansbandskampen. Jag syftade där på nya band som är värdiga efterträdare till Curt Haagers, Thorleifs, Ingmar Nordströms, Vikingarna och de andra väletablerade banden och Elisa's är det ena. Nu räknar jag ju inte med Wizex, Bengt Hennings och dem, för de har ju funnits ett bra tag utan jag syftade på nya band som kan ta dansbandskulturen in i framtiden. Håll även utkik efter min nya serie med dansbandstips för där kommer jag att tipsa om fler band som kan bli hopp för framtiden.

Elisa's gör braksuccé och de tar verkligen in den traditionella dansbandsmusiken till de yngre generationerna och det här är nog bandet som bidrar mest till kulturens framtida överlevnad. Jag gillar dessutom det jag har fått höra hittills av nya skivan och en stor eloge skall delas ut till Elisa's för deras arbete! Mycket bra gjort! Grattis än en gång till ett kanonalbum!

Men jag måste klaga på en sak. Får väl se om jag gör lika stor succé och orsakar lika stor läsarstorm som de där modebloggarna nu. Det är ju tydligen där pengarna finns. - Elisa skulle aldrig ha klippt av sitt långa, fina hår. Det borde hon låta växa ut igen. Min åsikt!
  • Besök Elisa's hemsida här.
  • Läs tidigare inlägg om Sannex här.
  • Läs tidigare inlägg om Stensons här.

Skriv en kommentar eller skicka mig ett e-postmeddelande.